Om det så skulle kosta mig livet....

Jag har läst en bok som jag vill berätta om, "Om det så skulle kosta mig livet" av Margaretha Sturesson.

"Margaretha Sturesson är en välutbildad fyrabarnsmamma med mycket ork och energi när hon och hennes familj gick med i Kristet Center Syd, en ny och visionär församling i Höör.

14 år senare låg hon med rött vak på en psykiatrisk klinik.

När allt var som värst hade hon bara en önskan, att få lämna allt och dö.

Det krävdes ett och ett halvt års vård och upprepade självmordsförsök för att hon skulle förstå att sekten förvrängt hela hennes verklighetsuppfattning.

Detta är hennes egen skakande berättelse om vad som gick snett när Guds rike skulle byggas i Skåne.

En berättelse inifrån om maktmissbruk för heliga syften, om livslojalitet, om att vara förövare och offer i samma person - och om att till slut lyckas ta sig ur ett medberoende."

*

Anledningen till att jag vill berätta om denna bok är för att jag känner igen mig i så mycket av hennes historia, även om min historia handlar om något helt annat.

Att ifrågasätta sig själv, ständigt och konstant, ifall man kunde ha gjort på ett annat sätt, om man kunde ha undvikit situationen som uppstod ifall man hade sagt/inte sagt eller gjort/inte gjort på ett annat sätt.

Att tro på det förövaren säger eftersom man är helt hjärntvättat efter en långt pågående nedbrytningsprocess.

Att ifrågasätta sig själv i de flesta situationer och förlita sig på det som den andra säger; att man är bortom all räddning.

*

Margaretha har svårt att befinna sig bland andra människor, larmsystemet sätter igång.

För henne betyder stora folksamlingar en väntat på att bli påhoppad.

Sådana känslor har jag också i vissa situationer och söker alltid en nödutgång när jag befinner mig på platser med folk jag inte känner.

För mig är även höga ljud och snabba rörelser i kombination väldigt ångestframkallande.

*

Ända sen jag själv fick uppleva dessa traumatiska händelser så har jag läst böcker, böcker som är verklighetsbaserade och handlar om människors kamp på ett eller annat sätt.
Likaså gör Margaretha, och böckerna hon nämner i sin bok har även jag läst.

Folk i min närhet har ofta fråga hur jag kan läsa dessa hemska böcker, mitt svar har alltid varit; "Det är min terapi, att veta att det finns andra som genomgår livskriser och att det går att ta sig ur det."

*

Jag läser fortfarande, kommer nog att göra det tills jag ej längre har möjlighet.

Varje dag är en "terapidag" för mig, man kan lära sig att leva med sina minnen, men man glömmer aldrig.