Idag var det dags.
Valde ett "öppet och neutralt" ställe, sonens innebandymatch.
Jag var otroligt nervös när jag kom fram.
Han satt där på läktaren, ensam.
Jag gick fram och sa Hej, satte mej ner.
Vi pratade om allt möjligt, dock inget om forna tider, kände inte att jag behövde veta nåt om det, hans tidigare "Förlåt" räckte för mig.
Vartefter tiden gick så släppte min oro och jag kände mig mera bekväm med situationen.
Han var förändrad, äldre och mer mogen.
Inte konstigt, 20 år har ju gått sen vi sist sågs.
Jag tittade på honom flera gånger och tänkte: "Jag är inte rädd för dig längre, du kan inte skada mig mer."
När allt var över så kände jag bara ett stort lugn, en otrolig lättnad.
Jag är otroligt stolt över vad jag har gjort idag, att jag var så stark och beslutsam att ta tag i denna "demon".
Nu ska mitt liv få fortsätta i glädjens tecken, detta ska nu vara ett helt avslutat kapitel för min del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar