Jag minns inte riktigt hur denna dag började, men förmodligen var den som mina andra dagar.
Min son var vid denna tidpunkt drygt 1 1/2 år och min tid gick åt till att "älska" honom (var väldigt mkt ensamstående mamma just då)
Vad jag iaf minns är att det var ett riktigt ruskigt höstväder....mycket regn och väldigt kraftiga vindar.
*
Jag jobbade natt på Huddingesjukhus och spenderade nog dagen med att förbereda allt som skulle ske innan det var dags att bege sig mot jobbet.
Nattpasset började som vanligt....rapport om läget på den forskningsavd (Alzheimer) där jag hade min tjänst.
*
Framåt morgontimmarna så började en slags skyttetrafik av helikoptrar snurra ovanför.
Detta pågick hela tiden, utan uppehåll, timme ut och timme in.
Tillslut så sa jag att det måste ha hänt något, nån större olycka, vi måste kolla på tv:n!!
*
Det som då sändes på tv:n var så fruktansvärt chockerande.
Estonia, med alla dessa människor ombord.....
*
Man visste så lite just då, antalet människor (döda och i nöd) var så diffust.
Det enda som stod riktigt klart för alla, var att detta var en av de största katastrofer man hade haft att göra med.
*
När man hade "tagit in" all den information som fanns att tillgå, så kom frågorna och funderingarna.
Kände vi någon som fanns ombord på detta fartyg?????
Ja, vi kände flera stycken, kollegor och vänner, som fanns med här.
*
Tiden efter denna olycka var hemsk!!!!!
Vart man än var så mötte man gråtande människor.......alla verkade känna någon som kände någon som hade en vän/kollega/sambo mm som fanns med på fartyget......och tyvärr så var det väldigt många som tappade "en nära" då detta fartyg förliste.
Olyckan är den största fartygskatastofen i fredstid i nordiska farvatten genom tiderna och en av de dödligaste över huvud taget under sent 1900-tal.
989 personer ombord
852 förolyckades
Av 552 svenskar ombord omkom 501
*
Själv hade jag, helgen innan, varit på en 36-tim kryssning med ett annat fartyg.
Ångesten jag kände efter denna olycka, vetskapen om att detta kunde ha hänt vilket fartyg som helst, har fått mig att avstå från allt vad "stora båtar" har att erbjuda.
*
I morgon är det 20 år sen denna olycka inträffade, men jag minns den som igår........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar